Alla var fågelskådare utom jag
(del 1 - Gunilla)
– en samtalsbaserad intervju med Gunilla Högberg Björck av Frans Björk
Frans Hej Gunilla, tack för att du tog dig tid att tala med mig. För er som inte vet så är Gunilla en av Sveriges ledande jurister med specialisering i miljörätt. Jag läste din lista över uppdragsgivare och den var minst sagt omfattande. Men om jag ska nämna några av dina, för mig i alla fall, mest uppmärksammade uppdrag som ombud så är det kanske Gállok i Norrbotten och Bunge på Gotland.
Frans Du har stått på den gröna sidan under hela ditt verksamma yrkesliv - varför? Vart kommer ditt engagemang för miljön ifrån?
Gunilla Jag har alltid varit en idealistisk person som vill förändra. Och jag har alltid brytt mig om miljön. Men när jag började med miljörätt så var alla på juridicum i Uppsala (som då var den enda juristfakulteten i Sverige som hade mer avancerad miljörätt) fågelskådare utom jag. Jag var den enda som alltid hade långa naglar, smycken och var fixad och så där.
När jag började på juristlinjen i Stockholm tänkte jag att jag skulle jobba med våld mot kvinnor men efter något år blev det för påfrestande. Lite vilsen försökte jag hitta vad jag skulle göra istället. Jag kunde inte tänka mig att jobba varken som försvarsadvokat till gangsters eller skattejurist.
Jag hittade då Sveriges vid den tiden enda docent, sedermera professor, i miljörätt – Staffan Westerlund i Uppsala. (På den tiden var miljörätt inte en del av juristutbildningen.) Och då var jag hemma. En helt underbar känsla – det här är det jag vill jobba med. Här kan jag både brinna för någonting och göra något bra med min kunskap. Kanske inte rädda världen som jag trodde när jag var ung, men kanske rädda några träd här och där. Hjälpa människor att rädda sin närmiljö.
Det har alltid varit en självklarhet för mig att inte jobba på industrins sida och hjälpa till att förstöra, utan att bevara så mycket som det bara går genom att använda lagstiftningen.
”Jag behöver något som är viktigt för mig och där jag kan hjälpa andra. Och jag har nu haft förmånen att jobba med det här i snart 35 år.”
Frans Hur är livet som miljörättsjurist? Det verkar inte vara så glamoröst som andra juristjobb kanske kan vara?
Gunilla Nej, det är verkligen inte särskilt glamoröst att jobba på den sidan som jag gör. Jag lever gott på det jag gör, men jag blir inte rik. Jag tar inte alls det arvode som motståndarsidans advokater gör och jag jobbar mycket pro bono. Men jag har så många andra fördelar. Jag träffar helt underbara människor som brinner för samma saker som jag själv gör och vi arbetar tillsammans och det är superintressant. En annan sak med miljörätt som jag tycker är fascinerande och rolig är att man måste ta hänsyn till verkligheten. Vatten rinner nedåt – även om man i en lag säger att det rinner uppåt. Man måste ta hänsyn till naturvetenskapen, vilket man inte behöver göra om man till exempel håller på med civilrättsliga avtal mellan två bolag eller liknande. Men i slutändan är alla fantastiska människor jag träffar den kanske största anledningen till att jag fortsatt med miljörätt.
Frans Så känslan från början av att vara udda – den har avtagit eller försvunnit med tiden?
Gunilla Jag är fortfarande lite udda i vissa kretsar. Det beror på var jag är någonstans, och vem jag är tillsammans med. När jag träffar miljöorganisationer idag då är jag ju förstås en av dom - det är ju mitt gäng - och även enskilda som vänder sig till mig och behöver hjälp med saker och ting. Men när jag träffar jurister som håller på med andra juridiska ämnen, då är jag fortfarande lite konstig. Miljöjuridik är förvisso inte som det var på åttiotalet. Då var man riktigt konstig och fick ofta höra att ”det där är inte riktigt juridik”.
”Miljöjuridik har en helt annan status idag än när jag började. Men man kan som sagt fortfarande anses lite udda och utan verklighetsförankring om man jobbar med miljörätt för att bevara saker. Man är nej-sägare och allt det där, men det bjuder jag på.”
Alla var fågelskådare utom jag
(del 2 - File Hajdar)
– en samtalsbaserad intervju med Gunilla Högberg Björck av Frans Björk
File Hajdar, Gotland. Foto: Frans Björk
Heidelberg Materials, Slite, Gotland. Foto: okänd
Frans Nu senast har du varit ombud för Urbergsgruppen och en sakägare i Mark- och miljödomstolen i frågan om en ansökan om att bryta maximalt 114 miljoner ton kalksten under 30 år i ett område som heter File Hajdar på Gotland. Två veckors förhandlingar avslutades för några månader sedan och dom kommer 7 maj. För de som inte är insatta, kan du kort beskriva vad det handlar om och vad som står på spel?
Gunilla Ja, det här är ju då befintliga kalkstenstäkter som är kopplade till en cementtillverkare och nu vill de utöka täkterna i ett av inte bara Gotlands och inte bara Sveriges utan faktiskt - enligt bolagets egen konsult - världsunikt naturområde. Det här området är helt beroende av olika typer av grundvatten och här finns flera olika typer av våtmarker och otroligt många rödlistade och fridlysta arter – över 200.
”Verksamheten man sökt tillstånd för kommer att orsaka irreversibel skada. Jag företräder allmänna värden, allmänna naturvärden, och vattenfrågan är en viktig del i det. Men också den enskilda sakägaren som har sin gård som funnits i släkten sedan 1800-talet i närheten. Hon oroar sig för sin vattenhållning för sin skog och sitt jordbruk.”
Gunilla Det är det som står på spel här och då inte bara allmänna intressen såsom vattentillgången för de med enskilda brunnar utan också kommunens vattenförsörjning. Främst då för Slite, men även för Visby, vars dricksvatten till stor del tas ur Tingstäde träsk som är närliggande och också riskerar att påverkas.
Tingstäde träsk är delvis grundvattenmatad och det bolaget vill är ju inte bara att bryta bort kalksten utan även leda bort en mycket stor mängd grundvatten. I praktiken tar man alltså rent grundvatten, gör det till smutsigt ytvatten och leder ut det mesta i Östersjön. Lite av det ska man ge tillbaka till Region Gotland som ska rena det till dricksvatten.
Alla var fågelskådare utom jag
(del 3 - politik. Norra Kärr)
– en samtalsbaserad intervju med Gunilla Högberg Björck av Frans Björk
Frans Gruvindustrin som helhet har medvind sedan en tid tillbaka får man väl ändå säga och jag anser att början på mycket av det som pågår nu var när förre näringsministern Karl-Petter Thorwaldsson (S) öppet deklarerade att han och hans parti älskar gruvor.
Denna ovillkorliga kärlek till gruvor har sedan dess gått i arv till inte bara efterföljande näringsminister utan även många andra ledande politiker och man har i det närmaste tävlat om vem som älskar gruvor mest.
Gruvindustrin har också fått stort politiskt inflytande som bland annat lett till ett antal förändringar i lagstiftning och tillämpning av lagstiftning. Kan du nämna någon av dessa förändringar och beskriva lite kort vad den innebär i praktiken?
Gunilla 2016 så vann vi ett mål i Högsta Förvaltningsdomstolen - den så kallade Norra Kärrdomen.
Där slog domstolen fast att man till exempel måste ha Natura 2000-tillstånd enligt miljöbalken innan man kan få bearbetningskoncession enligt minerallagen om verksamheten kan medföra betydande påverkan på ett område som omfattas av det skyddet.
Detta har man nu ändrat så att man inte behöver ha Natura 2000-tillstånd före man kan få bearbetningskoncession.
Det ligger just nu dessutom flertalet förslag till lagändringar. Man talar om att tillståndsprocesserna tar för lång tid och att det är rättsosäkert och då tänker man alltid rättsosäkert för bolagen, inte för andra intressen.
Vättern. Foto: Urbergsgruppen Grenna - Norra Kärr
Rättsosäkert menar bolagen är när de får nej de få gånger de får det. Då är det rättsosäkert. Jag menar att det är rättsosäkert när människor ständigt får sin miljö förstörd.
Ett annat exempel är att man har lagt ett förslag som innebär att vissa verksamheter kan få tillstånd utan att först behöva göra en miljökonsekvensbeskrivning, för att det ska gå snabbare. Det kommer inte gälla gruvor dock. Det skulle sticka i ögonen alltför mycket.
Gunilla Man kan se att det hänt väldigt mycket i politiken vad gäller den här typen av frågor och det skulle jag säga egentligen började redan på 90-talet. Det vi ser idag lade regeringen Bildt grunden till genom att anta minerallagen, sänka avgiften för gruvor till 2 promille av vinsten och släppa in utländska gruvbolag i Sverige.
Det är som du säger. Det har eskalerat och politikerna följer med. Och det värsta av allt är att det här också skett inom EU. Där kom ju en ny förordning i maj förra året (CRMA) som bland annat ska göra det lättare att få tillstånd för gruvor (utan att nu gå in på detaljer).
Så ja, politiskt sett så är det definitivt så att man ändrar lagstiftningen så att det ska vara lättare att få tillstånd. Och politiken och de vindar som blåser nu påverkar ju också hur domstolar och myndigheter prövar och beslutar. De känner också att ”oj, men det är ju viktigt det här”. ”Gruvor kanske vi måste ha ändå. Vi vill inte säga nej.”
”Det är en allvarlig och tråkig utveckling, tycker jag. Särskilt att man ändrar i lagstiftningen så att det blir sämre och sämre ur miljöskyddssynpunkt. Mitt redskap som miljöjurist försämras och mitt arbete försvåras.”
Alla var fågelskådare utom jag
(del 4 – vattnet, Gállok)
– en samtalsbaserad intervju med Gunilla Högberg Björck av Frans Björk
Frans Jag brukar på lite skämtsamt allvar säga att det går inflation i begreppet riksintresse. Det har till och med varit på agendan att göra kalkstensbrytning och cementtillverkning till ett riksintresse för det civila försvaret här på Gotland.
Men det intresse som borde väga tyngst eller i vart fall vara ett av de tyngsta anser jag är vattnet. Här, såväl som på många andra platser där det pågår gruvprocesser. Håller du med om det och kan du i så fall lite kort utveckla varför vattnet är så viktigt?
Gunilla Jag håller fullständigt med om det. Det är så det är. Sen så är det viktigt att förstå att det rättsliga begreppet riksintresse inte är så stark som man skulle kunna tro. Om man ser på hur lagstiftningen är uppbyggd vad avser bedömning av, och avvägning mellan, olika riksintressen så är detta bara en liten del av det som totalt sett ska prövas.
”Gruvbolagen menar ju att riksintresset mineral är det allra viktigaste. Men det är ju så att t ex dricksvatten och vatten i största allmänhet är ett otroligt viktigt intresse, som dock inte ens kan bli riksintresse. Med nuvarande bestämmelser så är det bara själva anläggningarna för dricksvattenuttag som kan vara riksintressen.”
När dom här olika riksintressena som finns ska ställas mot varandra ska man välja det som ger den mest långsiktigt hållbara utvecklingen. Jag ställer mig tveksam till att man verkligen gör det idag. För bara något år sen ansågs exempelvis en gruva som skulle bedrivas i 14 år enligt ansökan ha företräde framför andra intressen. Men 14 år gruvdrift är ju alls inte långsiktigt.
Viss mineral kanske vi behöver, men att sätta det över, vilket det rättsligt sätt inte är men behandlas som om det vore, exempelvis vatten – det är fullständigt galet! Vattnet borde vara på samma nivå – eller överordnat -som andra riksintressen såsom t ex rennäring, jordbruk, naturvård, friluftsliv, etc.
Frans Jag läste en dom från förra året från Högsta Förvaltningsdomstolen där man hade prövat rättstillämpningen i Gállok-processen. I den konstaterade domstolen att det inte var felaktigt att bedöma att den planerade järnmalmsgruvan var ett viktigare intresse än till exempel rennäringen och jag tyckte att den domen kändes mer som ett politiskt statement än ett avgörande från en oberoende rättsinstans.
Gállok. Foto: Tor Tuorda
Gunilla Just den domen är jag väldigt besviken på. Dels så tycker jag att domstolen gjorde en felaktig avvägning mellan de två riksintressena mineral och rennäring. Det är en ganska dålig järnmalmsfyndighet vi pratar om, och det är inte någon metall som man ens kan påstå ska gå till den gröna omställningen, och dels gick Högsta Förvaltningsdomstolen delvis ifrån den tidigare praxis som följer av Norra Kärr-domen. Det vill säga att gruvbolaget måste redovisa alla miljöeffekter av verksamheten redan vid prövningen mot minerallagen. Det var man ganska tydlig med i Norra Kärr-domen.
Alla var fågelskådare utom jag
Gállok. Foto: Tor Tuorda
(del 5 – framtiden)
– en samtalsbaserad intervju med Gunilla Högberg Björck av Frans Björk
Frans Om du får framtidsspana. Vad ser du i horisonten i Sverige om, låt oss säga fem år – flertalet nya gruvetableringar och/eller folklig resning?
Gunilla Oj, jag hoppas ju på det senare, faktiskt. Om man tittar på bara de senaste tio åren eller så har motståndet blivit väldigt mycket större mot de här ganska ofta helt galna projekten. Jag hoppas ju att fler och fler faktiskt ställer sig kritiska när bolagen och politikerna säger att det här behövs och att gruvor inte orsakar några skador – att man inte går på det.
”Det finns inga gröna gruvor. Det finns inga gruvor som inte medför jättestor irreversibel skada.”
Vissa gruvor kanske vi måste ha. Men det är väldigt, väldigt viktigt var de placeras och många av de här pågående projekten menar jag inte går att genomföra utan att det blir för stor skada. De går inte att genomföra rent rättsligt heller om man inte går in och ändrar i lagstiftningen ännu mer än vad politikerna redan gör och det hoppas jag verkligen att de inte kommer att göra.
Gunilla Men jag hoppas också att engagerade människor överallt faktiskt visar sitt motstånd. Jag brukar säga; in i domstolarna, upp i träd, skriv till tidningar! Vi måste ta det här på alla nivåer.
Fortsätter vi inte göra det, om det inte finns ett motstånd, då får gruvbolagen som de vill. Och det finns ju en väldig massa kunskap och kampvilja hos alla de människor som mer och mer, börjar inse att så här kan vi inte ha det.
”Jag hoppas och tror att jag kommer fortsätta vara med i kampen åtminstone de närmaste 5 åren och att åtminstone de värsta projekten helst inte blir av alls, eller i vart fall bara tillåts att förstöra så lite som det bara går.”
Frans Hur tror du bolagen ser på det här folkliga motståndet? Är det liksom bara ett irritationsmoment eller ser de att det kanske i förlängningen kan vara skadligt för deras bolags rykte? Kommer dom att bry sig om ett folkligt motstånd om man inte vinner över dom i domstol utan bara har motstånd på marken?
Gállok. Foto: Tor Tuorda
Gunilla Vissa utländska bolag har någon sorts policy vad gäller sådana frågor, åtminstone på pappret. Sen är det en annan sak om de verkligen följer den.
För något år sedan så var jag med och stoppade ett bolag som heter Odin Metals i Dalsland. Vi hann inte göra särskilt mycket mer än att överklaga undersökningstillståndet och gå ut i media och på många andra ställen och säga att vi kommer att kämpa hela vägen mot det här och då backade dom ganska fort. Men det är enda gången ett bolag backat så fort som jag känner till. Och tyvärr har andra bolag nu sökt undersökningstillstånd på ungefär samma plats.
Men internationellt sett så är det en viktig del för gruvbolag att ha en social policy som åtföljs och lokalsamhället bakom sig. Och då blir det väldigt jobbigt för dom om det finns ett lokalt motstånd. Allra helst om det är organiserat, något jag tycker man ser mer av nu till min glädje. Jag tycker det är jättebra att folk går samman och använder sin kunskap från olika ställen och stöttar varandra - tillsammans är vi starka.
Jag tror att bolagen ännu så länge mest tycker att det här är allmänt störigt - vad är det här för nej-sägare som inte förstår Sveriges bästa och att jag är en orange tant i rätten som säger någonting flummigt om miljöhänsyn.
”Man kan ju lätt känna - vad spelar det för roll vad vi håller på med? Men jag tror faktiskt att det är jätteviktigt. På alla nivåer.”
Vi har kanske inte riktigt lyckats fullt ut med det - ännu - men jag ser det som en viktig målsättning med större och bredare samarbeten mellan olika organiserade grupper. Dels därför att det ju kan vara så att man sitter på olika ställen i landet och gör samma jobb. Det är onödigt. Och dels så är vi väldigt mycket starkare tillsammans. Se bara på Svemin (gruvbolagens branschorganisation).
Man behöver ju inte vara en enda förening, men att man jobbar mot samma mål och ibland kanske stöttar varandra och ibland kör sina egna race på olika sätt. Men jag tror att det är jätteviktigt. Så det hoppas jag på inom de här fem åren – att vi ska komma i mål med det.
Alla var fågelskådare utom jag
(del 6 – Övre Bygden)
– en samtalsbaserad intervju med Gunilla Högberg Björck av Frans Björk
Frans Det är nu drygt ett år sedan Boliden Mineral AB ansökte om och fick undersöknings-tillstånd för ett 11 000 hektar stort område i Övre Bygden i Kalix och Överkalix kommuner, Norrbottens län. Mina hemtrakter.
Boliden är inne i en expansiv fas med kommande förvärv av två gruvor, ansökan ånyo om bearbetningskoncession i Laver och den nyligen beviljade koncessionen för Nautanen.
Har du några generella råd kring hur vi ska förbereda oss i Övre Bygden?
”Ju tidigare man sätter in motståndet desto bättre. Det är min erfarenhet. Och mycket handlar om att samla kunskap.”
Gunilla Ni är i en tidig fas men jag tycker inte att ni ska sätta er ner och hoppas på det bästa. Samla fakta, organisera er. Gå ut i skog och mark. Känner ni några experter som ni kan ta kontakt med?
Var beredda på nästa steg som ju blir bearbetningskoncession enligt minerallagen. Då ska det göras en miljökonsekvensbeskrivning. Då börjar det bli skarpt läge, även om man sen också behöver tillstånd enligt miljöbalken och då är det ännu mer skarpt läge.
Övre Bygden. Foto: Frans Björk
Finns det folk som bor i trakten som känner till det ena eller andra? Vilka värden finns där som bolaget sen inte kommer låtsas om? Vad tycker lokala politiker? Informera myndigheter, såsom Länsstyrelsen, som ju har mycket mer att säga till om än kommunen. Detta kan ni göra redan nu. Det tar tid att sätta sig in i saker och ting och skaffa sig kunskap - så det är aldrig för tidigt.
Alla var fågelskådare utom jag
(del 7 – kraftkällan)
– en samtalsbaserad intervju med Gunilla Högberg Björck av Frans Björk
Frans Är du någonsin ledig och vad gör du i så fall helst med den tiden?
Gunilla Jag har i princip aldrig ledigt. Jag kan vakna mitt i natten och ha en formulering i huvudet som jag måste stiga upp och skriva ner. Så jag jobbar även när jag sover ibland. Å andra sidan är jag min egen chef så att vilken tisdag som helst kan jag till exempel bestämma att idag sitter jag inte vid datorn och då kan jag gå ut och gå. Eller så går jag till gymmet och styrketränar i några timmar - det älskar jag att göra. Eller yoga.
Frans Är du disciplinerad då så att det inte blir att du tar något samtal och sen så är du tillbaka vid datorn?
Gunilla Nej nej, jag är inte särskilt disciplinerad och jag har skämt bort mina klienter med att svara såväl söndag morgon kl. 7 som lördag kväll kl. 9. Å andra sidan så har jag också insett att om jag inte gör det, så går jag omkring och tänker på det ännu mer.
”Det är svårt att stänga av jobbet, men det är också en så stor del av mitt liv att det inte känns som ett jobb alla gånger.”
Portugal. Foto: okänd
Vi har en lägenhet på Algarve-kusten i Portugal. Dit åker jag varje år och då försöker jag att inte jobba alls, även om det ibland kan vara svårt. Men där går jag gärna på stranden, sitter och lyssnar på havet, tittar på solnedgången, läser böcker.
Frans En kraftkälla?
Gunilla Ja, men det är det. Det är det verkligen. Om jag inte kunde göra det vet jag inte hur det skulle bli.
Frans Hjärtligt tack för din tid och dina svar.
FRANS BJÖRK
frans.bjork@gmail.com